lördag 20 december 2014

Äh, jag är så jävla dålig, jag är värdelös!

Dendär rubriken är något min inre röst talar om för mig när det gäller studier. 
Visst är det hemskt egentligen? Att känna och tro så om sig själv? Att ha så låga tankar om sig själv? 

När jag tänker tillbaka på min skolgång idag så får jag ganska ont i magen. Idag är jag mamma till två barn och tänk om samma sak ska hända dem? Att de i vuxen ålder ska ha så låga tankar om sig själva att de inte duger och inte klarar av studier, att de är dumma!! 

Jag minns i 4:an-5:an hur man hamnade i "obs-rummet" när det var framförallt matematik. 
"Så, nu ska vi jobba med 6ans multiplikation.. Isabell & A kan följa med in här.. In i det lilla glasrummet tillhörande klassrummet. Där hela klassen kunde se en, viska men vi kunde inget höra. 
När resten av klassen läste avancerad matte, då fick jag och A räkna äpple.. Fröken la alltså fram några äpple på bordet och satte verkligen ribban högt. 
 Sen var det dags för Svenska. Då skulle alla barnen läsa en bok, "flickan på den röda cykeln" kan ni plocka fram, sa fröken. Isabell & A kommer med in här - i "Obs-rummet" tänkte jag. Fram med boken och på med hörlurar tillhörande en bandspelare. Så fick jag lyssna på en röst som läste texten för mig, jag dög inte nog till att läsa min bok själv. 
  Detta är väl egentligen mitt första minne från skolan som 11 åring. 

Vidare upp i 7:an så började man en ny skola inne i stan. - "nu jävlar ska ingen få se hur dum jag är, jag ska låssas som ingenting och det ska inte märkas alls". 
Skolstarten började med ett prov, ett engelskaprov för att se hur intiligensen var och hur pass duktig på engelska man var! "Faaan, hur ska nu detta gå?? Nu kommer prover avslöja mig?" 
 Provet skrev och sen fick vi veta att det fanns tre olika nivåer på engelskaklasser. 
"Nivå1 var för dem som behövde extra hjälp, en mycket liten klass som skulle ligga på tredjeplanet i byggnaden.
Nivå2 var där som ni flesta kommer att hamna, ni som ligger i normaltakt så att säga. Nivå3 är för dem som är extra duktiga och behöver mer utmaning"
 Jag var så nervös inför provsvaret!! Skulle jag hamna med mina vänner eller vara en av de få i skolan som skulle hamna i ett litet grupprum?! 
 Betyget kom, vi blev indelade och jag hamnade i "OBS-klassen".. Ja, vi kallades faktiskt så när vi satt och väntade utanför vårt lilla grupp rum och alla fnissade åt oss. 
"Välkomna hit idag.. Vi ska börja med en enkel fras - Hello, I love you. Kan någon gå fram och skriva de på tavlan? 

- hellå, aj löv jo , skrev tjejen. Jag va i chock!!!! Hur kan man inte veta hur det stavas? Vart har jag hamnat?! 
Jag hör inte hemma här!! Dessa människorna kanske inte kan mer men det kan jag!! 
Efter månader i denna klass så förstod fröken att jag passade bättre in på nivå2. Så en dag gick jag med klassen in, "haha oj är du uppflyttad från obs-klassen?!" skrattade de och sa. 
Nu var mitt mål att hålla mig kvar på nivå2!! Vilket jag gjorde! 

I 8:an bytade vi skola, jag och min bästa vän Sara! 
På den nya skolan var jag stökig, busig, högljud och kaxig men på ett charmigt sett. 
De kastade ut mig hejvilt om jag störde klassen. 
Efter ett tag insåg man att de var inte så jävla fett att sitta ensam i en soffa i 1,5 och vänta ut klasskompisarna. Det värsta var ju om man inte lyckades hålla truten på nästa lektion heller och blev utkastad igen efter fem minuter. Ganska bra metod egentligen ... Jag lärde mig. 

Jag hade problem med matten även här, men denna läraren valde att ha lite kurser efter skolan med mig och andra i klassen. Han skickade bort oss till affären så vi kunde köpa lite bullar som gjorde de hela lite mysigt och coolt. 
Eftersom vi var så få kunde han verkligen lära ut till oss som hade lite svårare. 
Han satte inte in oss i ett "OBS-rum" utan lät oss vara med på lektionerna tillsammans med resten av klassen med lite extra hjälp ett par gånger i veckan. 

Mina slutbetyg skulle räcka precis så jag kunde läsa på filborna skolan med lägst intagningspoäng, barn och fritid. 
Men så ångrade jag mig, jag ville gå på samma skola och i samma klass som min bästa vän Sara, min trygghet genom alla år. 
Så på tre månader gick jag från G till VG i många ämnen och ökade slutbetyget från 50-150 tror jag. Då är man kanske inte så dum ändå?! 

Nåja. Väl inne på gymnasiet så säger min klassföreståndare och lärare i de flesta ämnen till mig på vår första möte utan förälder - "jag tycker du ska hoppa av gymnasiet, du har inget här att göra. Detta passar inte för dig. Jag tycker du ska skaffa dig ett jobb istället. Jag kan inte se att jag kommer ge dig ett enda godkänt i mina kurser av det lilla jag sett av dig nu"
Och så blev det.. 

Under alla dessa år i skolan har man haft kvartsamtal två gånger per termin har jag för mig. Mamma var alltid med. 
Det var samma ord varje gång
- "Isabell har koncentrationssvårigheter. Hon har svårt för att lyssna. Hon stör klassen. Klassens clown. Hon är ingen stökig otrevlig elev, men hon vill gärna stå i centrum och vara rolig. Alla hennes vänner skrattar ju åt henne men de är ju här för att lära."
Jag fick aldrig beröm, de fokuserade bara på det dåliga. 
Mamma sa varendagång i bilen på vägen hem att det var sista gången hon följde med på ett möte. Nästa gång får pappa gå. Jag skäms över dig!! 


Idag är jag 26 år gammal och har lika höga tankar om mig själv. 
Jag är dum, jag klarar ingenting och så är det bara.. Kommer aldrig bli smart"

Vad som fick mig att börja läsa till undersköterska minns jag inte. 
Men jag trodde aldrig jag skulle klara det.. För jag är ju dum? Jag kan ju ingenting. Men det kunde jag..  Jag pluggade i två omgångar eftersom neo föddes innan jag var klar. Fick godkänt i allt utan probelm!! Inte ett enda  IG, inte ens i närheten. Ofta vg. "Jag tillhörde den smartaste och skarpaste kniven i lådan"

Jag inbillade mig att detta var enkelt, det var inte på någon hög nivå. Ingen riktig skola.. 

Sen skulle jag läsa upp några betyg från gymnaatiet nu när jag väntade Nova. Samma sak.. Hade lätt för det, enkelt och roligt. 
Men vadå, kan alla lärare och min mamma haft fel?! Är jag inte dum?! 
Eller har jag haft tur?! 

Min dröm är nu att plugga vidare till förskolelärare. Med mina urusla betyg från gymnstiet så är jag rädd för att jag inte kommer in. Trots jag plugga upp de betygen som krävs. 
Högskoleprovet behöver jag inte ens göra.. Det skulle vara ett kvitto på hur dålig jag är. Speciellt i matte. 
Och OM jag kommer in i höst... Kommer jag klara det?! Är jag bra nog? 

Såhär bra självkänsla har jag om mig själv. Den dagen mina barn ska börja skolan kommer jag vara livrädd. 
Tänk om de inte har "lätt" för det... Hoppas skolan har ändrat sig på dessa åren för jag vill aldrig att mina barn ska tro och känna det som jag känt/känner om mig själv. 

Och om jag kommer in, om jag klarar denna utbildningen. Då har jag vunnit över alla lärare!! Då har jag bevisat att jag inte alla det är dum!! 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar