11.00 fick jag allra första dosen, jag blev även undersökt och jag hade 2 cm kvar på livmoderetappen. Den ska först utplånas, sedan ska man börja öppna sig de där 10 centimeterna.
Det hände inte allt för mycket, lite tätare sammandragningar.
Fick en dos vid 13.00 och 15.00.
Mina värkar hade nu blivit tätare, ingen smärta, mest obehag.
Hjärtljuden är fortfarande lika höga och dem går ner något när jag får en värk vilket man inte vill se. Det tyder på att bebisen inte mår så bra.
Jag fick vara helt fastande och inte äta eller dricka ifall att hon snabbt skulle bli sämre och det skulle behöva göra ett snitt.
Jag fick två shotar till under kvällen och den sista 20.30.
Nu började jag skaka, frysa, må illa och ha lite ont av värkarna.
Nu kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Hade jag haft dess värkar hemma, så hade jag nog mest vandrat rundor men inte behövt åka in.
22.30 blev jag undersökt igen, absolut ingenting hade hänt med livmoderetappen.
Vid 23 släkte vi ner för att sova.
Vaknade vid 02.30 av tätare ondare värkar, larmade så de kunde kolla hennes hjärtljud som vi bestämt innan vi somnade.
Låg kvar i sängen och andades igenom mina värkar, men klockan 4.00 väckte jag Patrik för då stod jag inte ut på egen hand längre. Vi ringde efter BM som gav mig två panodil, bara en timme senare hade jag så pass kraftiga värkar att jag fick börja med lustgas.
06.00 undersöktes jag, då hade jag öppnat mig 3 cm.
07.30 fick jag en stor blödning.. Nu blev de såklart oroliga och visste inte riktigt vad som orsakat blödningen.
Nu började jag få så pass ont att jag fick panik!! Jag tappade kontrollen helt, jag grät mellan värkarna och skrek och plågades under värkarna.
Det var så fruktansvärt att känna hur man bara tappar det totalt! Nu har jag barnmorskorna omkring mig samt en helt fanatiskt uska som hjälpte mig att återfå kontrollen och andas lååååånga, djupa andetag. Här bestäms det att vi ska sätta epidural! Läkaren kom fort och det var lite svårt att sätta dit den pga mina häftiga värkar. Kan även nämna att denna smärtan upplevde jag inte när jag födde Neo!!
8.10 var epaduralen på plats. Herregud säger jag bara. Vilken lättnad. All smärta bara försvann totalt, det enda jag kunde känna var ett tryck neråt, ingenting jämfört med vad jag känt för en stund sedan.
Jag la mig på sängen och somnade! Vaknade till när jag hade värkar för att ta ett eller två andetag i lustgasen och sedan somna om. Efter någon timme ringde jag mamma och berättade hur det gick samt pratade med neo. "Va e de mamma? Va e de som låter?" .. Joo, det är min vän lustgas :)
9.30 fick jag tillbaka den fruktansvärda smärtan och larmade och då sa dem att det kan behövas fyllas på.
9.45 kom läkare samt en extra barnmorska in. Han talade om att hjärtljuden inte såg bra ut och att hon mådde väldigt dåligt vid/efter värkarna.
De berättade att de var tvugna att sätta en elektron direkt in i huvudet på henne.
De undersökte mig och jag var öppen 8 cm nu. Jag hade alltså öppnat mig 5 cm under tiden som jag sov tack vare epaduralen!!
Vips så tog de hål på hinnorna och vattnet bara forsade ut! Detta gjorde dem 09.53. Då for hon ner till öppningen och jag behövde krysta, 8 cm öppen(!)
Två krystvärkar sen for hon ut 09.58!!
Vilken lycka att få upp henne på bröstet!!
Äntligen var hon här. Alldeles perfekt och välskapt. Hon mådde hur bra som helst. Vår fina lilla Nova. Tiden stannade upp och vi bara grät av lycka.
Hon hade bajsat i fostervattnet och hinnorna hade blivit missfärgade så hon hade varit stressad länge.
När moderkakan kom ut (som för övrigt följde med Nova ut direkt) så kunde man se att den var skakad, därav blödningen.
Varför hon slutade röra sig, blev så stressad och dålig i magen - det får vi aldrig veta. Huvudsaken är att hon mår bra nu!
En liten, liten flicka på 2855 gram och 49 cm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar