På torsdag kväll satt jag & mamma i soffan här hemma så började jag fundera på när jag känt lillan sparka senast.
Klockan var då 21 och jag kunde inte minnas att jag känt några rörelser sedan morgonen/förmiddagen på torsdag.
Försökte hålla mig lugn och tog ett glas kallt vatten och la mig sedan ner, buffade och hade mig för att känna något men ingenting hände. Förutom en hicka. Tog ett glas till, inget hände. Skickade ett sms till Patrik, som genast blev orolig.
Jag ringde även förlossningen som sa att jag var välkommen in, men det var lång väntetid.
Patrik åkte hem från jobb och 22 var vi på plats.
23.15 fick vi äntligen göra ctg inne på ett förlossningsrum. Det var så sjukt att ligga på en sådan säng igen, efter 2,5 år.
Det var en mycket fin kurva med hjärtljud på 140-150 slag och man kunde se fosterrörelser på apparaten även om jag forfarande inte känt någonting.
Men de ville gärna att vi skulle göra ett ultraljud. Så vi satt ut i väntrummet, lugna, glada och absolut inte oroliga längre. Kl 01 kom en BM och berättade att väntetiden var lång, det var en mycket tuff natt för dem. Det kunde ta allt mellan en till tre timmar innan läkaren hade möjlighet att göra ett ultraljud.
Eftersom ctg-kurvan såg så fin ut så menade vi på att vi kunde åka hem och komma tillbaka ifall jag inte känt något under natten eller morgonen. BM tyckte det lät som en bra ide.
Åkte hem och la oss. Mamma och jag delade säng och Patrik tog soffan. Varje gång jag vaknade under natten så buffade jag på magen och vände mig hastigt till andra sidan, fick aldrig någon respons. På morgonen gick jag på toa, för att sedan lägga mig igen, tänkte att hon skulle komma igång då. Ikke.. Satte på musik i telefonen, tre låtar, hon brukar alltid svara på musik.. Men ikke.
Ganska nervöst ropade jag till Patrik där nere "vakna nu, hon rör sig inte, vi får åka in igen". Ringde även förlossningen så de var beredda.
8.30 var vi på plats och en ctg-kurva togs igen. Så fort vi såg hjärtljuden så blev vi lugna. Men efter ett tag så kom de in och talade om att de va oroliga över hennes höga hjärtljud som nu låg kring 170 slag samt att jag fortfarande inte känt något.
Så vi fick följa med in på ett förlossningsrum, rum:5, så sa de "här ska ni bo"! Vi blev så chockade. Snart kom de och hämtade oss för att göra ett ultraljud. Där låg hon, vår fina lilla tös. Flödet i navelsträngen var jätte bra, gott om fostervatten mm. Men när läkaren buffade på henne så fick hon inte den respons hon hoppats på, samt att hjärtljuden var så höga.
Så vi blev inlagda med armband! Här blev jag nervös och började gråta..
Fortsättning följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar