Det är en jobbig dag på flera vis, självklart eftersom det är hennes födelsedag men också för att det redan har gått en hel vecka sen hon somnade in.
Det är konstigt det här med sorg. Ena stunden mår man så dåligt och är så ledsen, nästa sekund så är man så glad att man tog beslutet.
Mitt liv har förändrats så mycket den sista veckan.
Jag har börjar älska hundlivet igen. Jag har hittat tillbaka till mig själv och varför jag skaffade mina hundar. Den sista tiden har jag egentligen bara längtat tills eländet vart över och jag skulle aldrig mer ha hund, eller i alla fall inte boxer !
Nej, ingen hund med aggressioner & vaktinstinkt.
Nu går jag promenader ensam med Ebba & vagnen. Jag behöver inte vänta på att Patrik ska komma hem.
Jag kan hälsa på folk jag möter utan att en hund ska gå i försvar. Jag njuter av naturen och kan lyssna till fågelkvitter istället för att vara nervös för vad som ska dyka upp kring varje hörn.
Jag väljer promenader som jag undvikit att gå ensam, ja, även jag & Patrik.
Jag ler mot hundägare & hundar vi möter istället för att byta riktning.
Jag njuter sååå av vår fantastiska Ebba! Vilken glädje, energi och framförallt lydig hund! Något man inte lagt märke till de senare åren.
Hon springer fritt nästan hela tiden.
Vi kan göra besök hos folk och alltid ha med Ebba. Hon finner sig i allt. Ingen stress och inget pip när hon sitter uppbunden eller åker bil.
Ebba har blivit så lycklig, både inomhus och utomhus. Inte för att vilda inte finns med oss utan för att vi visar glädje mot vår hund igen!
Nu vill jag tillbaka in i hundvärlden och BOXERVÄRLDEN!!
Mitt stora intresse har börjat vakna upp igen. Jag känner sån glädje mitt i all sorg.
Men jag saknar min vilda, jag saknar hennes djupa blick, hennes ömhet mot sin familj, hennes vackra ansiktsuttryck och hennes sett att vara emot vår pojke.
Det gör så ont att jag aldrig mer får krama om henne!
Hon var så älskad och speciell. Hon var så mycket mer än bara en hund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar