Det är i alla fall värst för mamman, har då aldrig hört en pappas förtvivlan över att barnet ska börja på förskolan.
Men för mamman är det en fruktansvärd tid att gå igenom. Att Nova inte längre ska känna tillit till oss till etthundra procent eftersom vi faktiskt kommer överge henne till andra människor. Vi kommer gå oavsett hur mycket hon gråter och ber oss att stanna..
Någon annan ska se till så hon dricker ordentligt, att nappen och snutten finns med vid vilan, att hon tröstas i famnen om hon är ledsen.
Någon annan ska alltså sitta med henne i famnen, vagga henne och hålla henne mot sitt bröst, så som bara en mamma annars gör.
Jag älskar att vara mammaledig. Jag älskar att umgås med barnen dag in och dag ut. Att träffa andra med jämngamla barn och att knyta nya kontakter.
Att ta med mig barnen på träningen och visa de sunda liv jag försöker leva.
Att ha mina fasta rutiner på allt kring mat och sömn. Att sällan eller aldrig känna behov av att lämna bort mina barn varken för avlastning eller egentid.
Jag hade verkligen kunnat bli en hemmafru! Om bara ekonmin tillåtit.
Hemmafru tills dess att barnen börjar skolan.
Men tyvärr är det inte så. Liten har blivit stor och nästa steg i livet väntar runt hörnet.
Jag tror att det kommer gå riktigt bra för Nova på förskolan. Hon kommer ta för sig, ingen kör över henne för hon tar ingen skit. Hon kommer göra sig sedd och visa vad hon vill - och inte vill.
Hon kommer säkert hitta en fröken som får ett extra öga för just henne, för sådan är hon.
Hennes storebror kommer finnas på gården och skydda henne i alla lägen.
Hennes kompis Alice kommer gå på samma avdelning och de ska börja på blåbäret där Neo och Oskar gått. Precis i rätt händer.
Trots detta är de sjukt jobbigt. De värsta som kan hända för mig är att hon älskar det..hon gråter aldrig vid lämning, bars vid hämtning. Det är kanske bättre där än hos mig. Ja, det är tametusan det värsta hon kan göra mot sin mamma !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar