Neo sov alltid hela natten i sin spjälsäng tills han vaknade på morgonen. Han har alltid somnat själv, sen han va 8 månader med många jobbiga faser där emellan.
Vi gick upp, la ner, sa god natt och satte på speldosa. Sen somnade han tyst och snällt, borta som hemma.
I samma veva som vi byta till riktig säng så började han bli svår att lägga, förtvivlad när man lämnade rummet, svårt att sova hela natten mm. Till sist gav vi upp och satt i hallen där han såg oss i 15 minuter tills han sov hårt, innan vi vågade gå ner.
Vi fick även acceptera att efter bara några timmar gick han in till oss.
Men så en dag så lossnade det, vi kunde gå ner igen och låta honom somna ensam. Efter många långa kvällar av strider, gråt och förtvivlan!
Nu somnar han ensam i sitt rum, med nattlampan tänd (aldrig använt förut). Han kommer in varje natt, allt mellan 22-03.. Men vi tycker båda att det är mysigt.
Vi kände oss som sagt ensamma i detta, men bara några veckor/månader efter att Neo fått problem att somna/sova själv så har även våra bekanta med barn i samma ålder stött på exakt samma problem.
Någon typ av 2 års grej, eftersom alla drabbats nu vid 2 års ålder. Jag tror bestämt att det är någon rädsla, mörkrädda? Därför ska man nog inte slänga ner dem i en spjälsäng och låta de skrika till söms.
Sov gott! Det ska vi tre göra nu!
