söndag 28 december 2014

Julen 2014 - sjuk Nova

Dags att bearbeta det som hänt och vad är då bättre än att skriva ner allt vi varit med om. 
Lilla Nova råkade ut för en kraftig förkylning som gav en obehaglig hosta. Den 21:e tog jag henne till vc men de tyckte jag skulle åka till barnakuten eftersom hon är så liten. Sagt och gjort. Besöket gick snabbt, läkaren lyssnade på hennes lungor och skrev ut aromir. 

Den 22:e blev Nova sämre, fick ganska hög feber på 39,5 och 1177 sa åt oss att det är ok om hon är trött och slö med tanke på att hon är sjuk. Och att vi inte behövde oroa oss eftersom hon varit hos doktorn dagen innan. 

Den 23:e blev Nova ännu sämre. 39,8 graders feber vid lunch och jag fick sitta med henne i soffan hela dagen eftesom hon inte kunde ligga själv utan mig. 
Vid 17 kom alla gäster, vi åt, tomten kom, vi öppnade klapparna, spelade spel och höll igång till 23.30. Nova sov sig igenom hela kvällen från 20.00 och vaknade bara en gång på natten. 

Den 24:e kändes det inte längre ok. Hon va så slö och magkänslan sa åt mig att hon behövde bli undersökt igen. Ringde 1177 som ringde tillbaka efter någon timme. 
Hon bör åka in. Sagt och gjort.. Vid 10 var vi på akuten, hela familjen. 

När vi kom in hade hon 40,6. Två timmar efter Ipren! Vilken tur vi va på plats annars hade jag nog svimmat av !! 
Hon va så slö då.. Nu ingås man att oj, Nova är ju faktiskt jätte dålig!! 
 Täta kontroller gjordes av sköterskan. Det togs urinprov, kontrollerade syresättning mm. Det dröjde många timmar innan vi fick träffa läkaren. Tror klockan var runt 15... 
Det var värre med Nova än vi någonsin trott... Nova hade fått Rs virus!! 
Hon hade blivit så uttorkad av sin snabba anding samt febern att hon var tvungen att läggas in. Vårt lilla barn?! Skulle bli inlagd? Inlagd?! 
Att få följa med in genom de där dörrarna  kändes så konstigt... Och in på ett eget rum. Jag har bara legat på sjukhus när jag fött våra barn så på något konstigt sätt kändes det som att man låg på BB igen. Samma lukt och känsla som för 6 månader sen. 
Nåja.. Väl inne på vår eget rum hade klockan blivit 18!! 
De började med massa kontroller på Nova samt satte sond. En platsslang som de förde in genom näsan ner till magsäcken. 
Allt gick väldigt snabbt och man hann inte med. Minns att de gav en hel del information och allt var så luddigt.. Jag hängde inte med på något alls. Minns hur jag frågade samma saker om och om igen och de tittade frågande på mig. 
Efter en halvtimme lämnade dem rummet, Patrik och neo hade åkt hem och där satt och sondmatade min lilla bebis!! Tårarna rann men sedan tuffade jag till mig igen. 

Vi låg på sjukhuset från onsdagen till lördagen. Dagarna smälter samman men Nova var såå dålig. De fick ge henne Ipren och alvedon konstant. Hon hann bli ledsen eller kokande het halvtimmen innan hon fick ha alvedon och Ipren, trots  hon gick på full dos. Hon låg bara på vårt bröst de första dagarna. Vi skulle ändra läge på henne efter i och med att slem hon hade i halsen men hon orkade inte sitta upprätt. Ville bara ligga.
Hon var tom i blicken, halvöppna ögon och inte ett leende eller en tindrande blick syntes av de första dygnen. Hon var verkligen jätte sjuk. 
Jag kände så igen mig i "prinsessan Louise från Ekerö's blogg". Har läst en blogg om en flicka över året som försöker bli frisk från leukemi. Har följt bloggen i 6 månader och helst plötligt var det jag som låg med min bebis på sjukhus, med sond i näsan, med storebror och pappan hemma i huset. Väldigt märklig känsla och nu förstår jag dem ännu mer för vad de går igenom. Även om det för oss bara var för några dagar. 

När Nova skulle äta, amma eller försöka sig på flaskan så hostade hon och fick så ont. Hon kunde inte svälja. Sedan la hon ner huvudet på min bröstkorg och somnade igen. De första dygnen sov hon bara. 

Men så vände det på fredagkväll.. Hon satt upp i sängen och va glad! Äntligen! 
På lördagen kändes hon pigg och åt ett helt mål utan problem och vi blev utskrivna vid lunchtid. 

Neo mötte upp oss på akuten för att ta blodprover eftersom han hade feber (för övrigt andra gången på EN vecka). 
Nu har vi gjort det där.. Det där med sjuka barn. Det vill vi inte vara med om igen. Tänker extra mycket på alla de sjuka barnen som faktiskt inte kommer hem så fort. 


tisdag 23 december 2014

Sjuk liten tjej

Andra förkylningen för Nova men denna gången har det satt sig på luftvägarna. 
En obehaglig hosta och ett väsande ljud när hon andas. Åkte till vårdcentralen imorse och blev skickad till barnakuten. 
Det gick ganska snabbt med alla kontroller och vi fick luftrörsvidgande medicin utskrivet. 

Ikväll fick hon hög feber 38,9. Lök under sängen, högt sängläge, nässpray och puffar. Sedan tog det två timmar för henne att somna. 
Så trött men antingen vaknar hon av hostan eller somnar hon pga den..

Nåja. Sovit mellan 21-00.30 och inte ätit på 5,5 timmar så det är ändå ok. Febern uppe på 38,4 nu igen så hon fick mer alvedon. 

Man är fan inte tuff när dessa små är sjuka... Alla rutiner och allt man "jobbat" för går rent åt skogen. För att inte tala om att vi ska fira jul imorgon. 


lördag 20 december 2014

Äh, jag är så jävla dålig, jag är värdelös!

Dendär rubriken är något min inre röst talar om för mig när det gäller studier. 
Visst är det hemskt egentligen? Att känna och tro så om sig själv? Att ha så låga tankar om sig själv? 

När jag tänker tillbaka på min skolgång idag så får jag ganska ont i magen. Idag är jag mamma till två barn och tänk om samma sak ska hända dem? Att de i vuxen ålder ska ha så låga tankar om sig själva att de inte duger och inte klarar av studier, att de är dumma!! 

Jag minns i 4:an-5:an hur man hamnade i "obs-rummet" när det var framförallt matematik. 
"Så, nu ska vi jobba med 6ans multiplikation.. Isabell & A kan följa med in här.. In i det lilla glasrummet tillhörande klassrummet. Där hela klassen kunde se en, viska men vi kunde inget höra. 
När resten av klassen läste avancerad matte, då fick jag och A räkna äpple.. Fröken la alltså fram några äpple på bordet och satte verkligen ribban högt. 
 Sen var det dags för Svenska. Då skulle alla barnen läsa en bok, "flickan på den röda cykeln" kan ni plocka fram, sa fröken. Isabell & A kommer med in här - i "Obs-rummet" tänkte jag. Fram med boken och på med hörlurar tillhörande en bandspelare. Så fick jag lyssna på en röst som läste texten för mig, jag dög inte nog till att läsa min bok själv. 
  Detta är väl egentligen mitt första minne från skolan som 11 åring. 

Vidare upp i 7:an så började man en ny skola inne i stan. - "nu jävlar ska ingen få se hur dum jag är, jag ska låssas som ingenting och det ska inte märkas alls". 
Skolstarten började med ett prov, ett engelskaprov för att se hur intiligensen var och hur pass duktig på engelska man var! "Faaan, hur ska nu detta gå?? Nu kommer prover avslöja mig?" 
 Provet skrev och sen fick vi veta att det fanns tre olika nivåer på engelskaklasser. 
"Nivå1 var för dem som behövde extra hjälp, en mycket liten klass som skulle ligga på tredjeplanet i byggnaden.
Nivå2 var där som ni flesta kommer att hamna, ni som ligger i normaltakt så att säga. Nivå3 är för dem som är extra duktiga och behöver mer utmaning"
 Jag var så nervös inför provsvaret!! Skulle jag hamna med mina vänner eller vara en av de få i skolan som skulle hamna i ett litet grupprum?! 
 Betyget kom, vi blev indelade och jag hamnade i "OBS-klassen".. Ja, vi kallades faktiskt så när vi satt och väntade utanför vårt lilla grupp rum och alla fnissade åt oss. 
"Välkomna hit idag.. Vi ska börja med en enkel fras - Hello, I love you. Kan någon gå fram och skriva de på tavlan? 

- hellå, aj löv jo , skrev tjejen. Jag va i chock!!!! Hur kan man inte veta hur det stavas? Vart har jag hamnat?! 
Jag hör inte hemma här!! Dessa människorna kanske inte kan mer men det kan jag!! 
Efter månader i denna klass så förstod fröken att jag passade bättre in på nivå2. Så en dag gick jag med klassen in, "haha oj är du uppflyttad från obs-klassen?!" skrattade de och sa. 
Nu var mitt mål att hålla mig kvar på nivå2!! Vilket jag gjorde! 

I 8:an bytade vi skola, jag och min bästa vän Sara! 
På den nya skolan var jag stökig, busig, högljud och kaxig men på ett charmigt sett. 
De kastade ut mig hejvilt om jag störde klassen. 
Efter ett tag insåg man att de var inte så jävla fett att sitta ensam i en soffa i 1,5 och vänta ut klasskompisarna. Det värsta var ju om man inte lyckades hålla truten på nästa lektion heller och blev utkastad igen efter fem minuter. Ganska bra metod egentligen ... Jag lärde mig. 

Jag hade problem med matten även här, men denna läraren valde att ha lite kurser efter skolan med mig och andra i klassen. Han skickade bort oss till affären så vi kunde köpa lite bullar som gjorde de hela lite mysigt och coolt. 
Eftersom vi var så få kunde han verkligen lära ut till oss som hade lite svårare. 
Han satte inte in oss i ett "OBS-rum" utan lät oss vara med på lektionerna tillsammans med resten av klassen med lite extra hjälp ett par gånger i veckan. 

Mina slutbetyg skulle räcka precis så jag kunde läsa på filborna skolan med lägst intagningspoäng, barn och fritid. 
Men så ångrade jag mig, jag ville gå på samma skola och i samma klass som min bästa vän Sara, min trygghet genom alla år. 
Så på tre månader gick jag från G till VG i många ämnen och ökade slutbetyget från 50-150 tror jag. Då är man kanske inte så dum ändå?! 

Nåja. Väl inne på gymnasiet så säger min klassföreståndare och lärare i de flesta ämnen till mig på vår första möte utan förälder - "jag tycker du ska hoppa av gymnasiet, du har inget här att göra. Detta passar inte för dig. Jag tycker du ska skaffa dig ett jobb istället. Jag kan inte se att jag kommer ge dig ett enda godkänt i mina kurser av det lilla jag sett av dig nu"
Och så blev det.. 

Under alla dessa år i skolan har man haft kvartsamtal två gånger per termin har jag för mig. Mamma var alltid med. 
Det var samma ord varje gång
- "Isabell har koncentrationssvårigheter. Hon har svårt för att lyssna. Hon stör klassen. Klassens clown. Hon är ingen stökig otrevlig elev, men hon vill gärna stå i centrum och vara rolig. Alla hennes vänner skrattar ju åt henne men de är ju här för att lära."
Jag fick aldrig beröm, de fokuserade bara på det dåliga. 
Mamma sa varendagång i bilen på vägen hem att det var sista gången hon följde med på ett möte. Nästa gång får pappa gå. Jag skäms över dig!! 


Idag är jag 26 år gammal och har lika höga tankar om mig själv. 
Jag är dum, jag klarar ingenting och så är det bara.. Kommer aldrig bli smart"

Vad som fick mig att börja läsa till undersköterska minns jag inte. 
Men jag trodde aldrig jag skulle klara det.. För jag är ju dum? Jag kan ju ingenting. Men det kunde jag..  Jag pluggade i två omgångar eftersom neo föddes innan jag var klar. Fick godkänt i allt utan probelm!! Inte ett enda  IG, inte ens i närheten. Ofta vg. "Jag tillhörde den smartaste och skarpaste kniven i lådan"

Jag inbillade mig att detta var enkelt, det var inte på någon hög nivå. Ingen riktig skola.. 

Sen skulle jag läsa upp några betyg från gymnaatiet nu när jag väntade Nova. Samma sak.. Hade lätt för det, enkelt och roligt. 
Men vadå, kan alla lärare och min mamma haft fel?! Är jag inte dum?! 
Eller har jag haft tur?! 

Min dröm är nu att plugga vidare till förskolelärare. Med mina urusla betyg från gymnstiet så är jag rädd för att jag inte kommer in. Trots jag plugga upp de betygen som krävs. 
Högskoleprovet behöver jag inte ens göra.. Det skulle vara ett kvitto på hur dålig jag är. Speciellt i matte. 
Och OM jag kommer in i höst... Kommer jag klara det?! Är jag bra nog? 

Såhär bra självkänsla har jag om mig själv. Den dagen mina barn ska börja skolan kommer jag vara livrädd. 
Tänk om de inte har "lätt" för det... Hoppas skolan har ändrat sig på dessa åren för jag vill aldrig att mina barn ska tro och känna det som jag känt/känner om mig själv. 

Och om jag kommer in, om jag klarar denna utbildningen. Då har jag vunnit över alla lärare!! Då har jag bevisat att jag inte alla det är dum!! 





Nyfunnen vänskap!

Det är så spännande med ny vänskap. Man känner direkt vem man klickar med och inte .. ! 

När jag var och tittade på Neos förskola första gången så var där en annan mamma också. Hon va så trevlig och det visade sig att de också skulle flytta till Gustavslund. Jag berättad för Patrik samma kväll om "mamman" på förskolan och att hon va super trevlig och någon jag kunnat tänka mig att umgås med. 
Månaderna gick och under inskolningen va denna pojken sjuk, som var son till "mamman". 
Vi möttes i kapprummet och till vintern tog vi vår första fika ihop. Det dröjde nog ett halvår innan vi träffades med papporna.. Tror jag? 

Nåväl.. Denna hösten har vi verkligen lärt känna varandra bättre och bättre. 
Pojkarna leker så fint ihop. Papporna ses ensamma och spelar tv-spel, löjligt men kul för dem ;) och vår vänskap har kommit till den nivån nu att vi kan säga exakt vad vi tycker och tänker, det är avslappnat och fantastiskt roligt! Just när hela familjen "klickar" med varandra.. 
 Vi är så glada över vår fina vänskap till denna familjen! 



Sjuka kring jul!

Åh nej. Barnen har blivit dåliga ... Den 19 december?! 
En hostig och varm Nova (ingen feber än) och en snorig Neo som dessutom fått ögoninflammation!! Han har så ont i ögnen och vaknar hela tiden och gråter :( 

Igår sov Nova från 20-22.30 då fick hon mat innan jag la mig och vaknade sedan 01.30... Då bestämde jag mig för att hon inte skulle få mat igen eftersom hon hade ätit tre timmar tidigare och hon faktiskt klarade 7 timmar utan mat natten innan. 
Hon somnade om ganska så snabbt, behövde bara gå in ett par gånger och sen sov hon vidare till 6.30!!!! Jag va i chock när jag vaknade!! 8 timmar utan mat och sov ju faktiskt hela natten!

Ikväll somnade hon direkt 19.00 och sov till 4.00! Det är 9 timmar utan mat, amen. 
Nu är hon dock lite svår med att somna om, troligtvis eftersom hon blivit krasslig. 
Då passar jag på att blogga lite..! 





torsdag 18 december 2014

Att blogga är någon form av tröst ..

När jag blir frustrerad över bebis-grejer såsom mat och sömn så hjälper det alltid att blogga och få skriva av sig. 
Sen är det förbaskat roligt att kunna gå tillbaka och läsa om alla fina och jobbiga stunder man haft! 

Första året med barn är intensivt, hur "lätt" eller "svårt" barn man än har så är det många olika faser man ska igenom. 

Just nu är det just att somna själv, inte äta på nätterna samt övergången från amning till mat som är det heta ämnet.
Vad hade man gjort utan mammagruppen och My nu?!

Igår åkte jag till väla med My kl 17-20.30. Så välbehövligt, mysigt och alldeles underbart att vara utan våra små tjejer. 
Nattningen hade självklart gått fantastiskt för båda papporna. 
Nova somnade så fort hon la huvudet på kudden och hade vaknat till en gång innan jag kom hem. 

Idag är en ny dag, ingen dag är den andra lik.
Eftermiddagen har varit väldigt intensiv då Neo för första gången inte vilat middag på dagis.....inte önskvärt utan han hade inte kommit till ro... 
My och barnen följde med oss hem och stannade till 18. Barnen har bråkat, gnällt, trotsat och neo har bölat, bölat, bölat och bölat! Klockan 19.00 hade jag nattat båda barnen och neo somnade som en klubbad säl! 
Nova däremot.....hon har en kväll som inte går att jämföra med gårdagen. 
Började väldigt bra kl.19.00 men efter tio minuter så brast hon. Nu, 20.00 har hon fortfarande inte somnat och skriker så förbaskat i sitt rum. Går in med jämna mellanrum och stoppar in nappen, men så fort jag lämnar rummet så börjar hon igen. Vem vinner denna fajten tro?! Inte hon i alla fall! Men likförbannat är det stressande att höra ändå! 
Hade jag stannat vid sängkanten i 10 minuter så hade hon säkert somnat.. Men.. Då vill hon att jag gör det imorgon och i övermorgon också! 
Puuhh inte lätt detdär! 

Så... Trostisg bölig treåring eller skrikande bebis.. Vilket är värst?? 

Hoppas, hoppas, hoppas - att hon inte är såhär envis i natt bara!! 


Allt ätande på nätterna måste få ett slut

I skrivande stund är klockan 2.30! 
Igår var det dags för vår lilla bebis att flytta ut ur sovrummet och in i sitt eget rum. Detta är av två stycken anledningar, ett; att hon inte ska bli störd av oss när vi lägger oss, två; att Patrik och neo inte ska vakna av henne när hon nu kommer få skrika lite på nätterna...

I samband med att maten troligtvis sinar i brösten så vaknar hon nu ännu tätare och vill äta/snutta. Jag har tvingat mig själv att sitta på sängkanten och amma henne för att sedan lägga ner henne, detta så vi båda får sova lite bättre. 
Förut sov hon 3-4 timmar åt gången mellan matningar men nu vill hon äta varannan timme. 
Liggammar jag är det snarare varje timme  och det är ju ännu värre.. 

I samband med att mjölken sinar ut ska hon då vänja sig vid att äta mindre och snart inget på natten. Barn i denna åldern behöver ju faktist inte äta på natten enligt rekommendationerna man får på Bvc.

Så i natt är första natten som jag inte ger mig på matning varje gång hon vaknar. 
Hon åt 20.30, 00.40 och vaknade nu 02.00 igen.... Tog 20 min för henne att somna om utan mat denna gången. 

Fortsätter på detta inlägg under nattens gång :) 

Dags att fortsätta på inlägget... 
Nova sov vidare från 02.20-06.15!!!! 
Nästan 7 timmar utan mat!!!! Varför har man inte provat detta tidigare?! 
Hon åt 6.15 och somnade om. Nu är klockan snart 7 och hon brukar alltid vakna 7.15-7.30 någongång! 

Hallelujla !! 


tisdag 16 december 2014

Mammans anknytning till barnet

Jag kan egentligen bara skriva utifrån hur jag känner men jag tror och hoppas att de flesta mammorna känner likadant så jag inte är ensam med detta. 

Kan börja med att skriva om just amningen.. Det är något speciellt med att  amma sitt barn, något bara jag som mamma kan göra. 
Nu är Nova så pass stor att hon föredrar spännande mat framför amning. 
Jag försöker amma henne före varje mål men ibland total vägrar hon trots maten sprutar ut och föredrar den riktiga maten istället. 
Det är lite svårt att acceptera samtidigt som det är lite skönt. Nu kan likväl Patrik ta henne på dagarna och kvällarna.. Ganska skönt men ändå sorgligt. 

På lördag är det dags för 30 års fest för vår vän. Dags att lämna bort min lilla bebis!! Åhh... Roligt men ändå jobbigt. 
Varför inte bara längta och tycka att det ska bli skönt som pappa gör? 
Nä, det gör ont och det är jobbigt. 
Nåja.. Hon ska väl överleva ?!! 



tisdag 9 december 2014

6 månader

Det är en stor sak när barnet når 6 månadersdagen. Man stannar upp och tänker tillbaka. Man tänker på förlossningen som skedde för 6 månader sen, hur intensiv och fin den var. När hon äntligen kom upp på mitt bröst och vi såg för första gången på vår fina lilla dotter. 

Man minns "bb-bubblan". Även om BB var allt annat än mysigt så är det så fantastiskt när man fått sitt barn, man kan inte sluta titta och älska det nya lilla livet. 

Att få hämta upp bilbarnstolen och för första gången spänna fast sitt lilla knyte. Man är livrädd för att ta ut barnet i trafiken och tänk, tänk om någon kör på oss från sidan !! 

Dyrbarlast-här kommer vi!! 

Känslan av -jaha, nu va vi fyra?! 

 
Sedan kommer en liten dimma av mycket besök, kalas, omställningen, mycket gråt, "visst ja....de va såhär jobbigt det va", mycket sömn, ömmande bröst, våta lakan, massa kräk, febrig storebror, oro, strandbesök, olidlig värme, närhetskrävande bebis, en pappa som jobbade alla kvällar i juli och halva aug, otröstligt skrik, försök till att få rutiner på allt, midsommar, Öland, Halmstad mm. 


Men vid tre månaders ålder fick vi rätt på de otröstlig skriket på kvällarna och utmaningen att få henne att somna vid 19 tiden hade just börjat! Upp och ner, ner och upp. Så gick det bra några veckor, men sen vände det .... 
Och fyra veckor av rent helvete började .. 
Hon somnade hyfsat enkelt på kvällarna men vaknade efter sådär 20 minuter och sen skrek hon tills 22-23. Detta pga hon troligtvis ville vara med oss och inte ligga och sova, samtidigt som hon va alldeles för trött för att vara vaken. Fy!! 


Så för två veckor sedan så var det dags att lägga Nova fast och bestämt vid 19-19.30. Nu är det natt vid den tiden och man kommer varken upp ur sängen eller ut ur rummet efter nattning. 
Detta ligger färskt i minnet för er som läst bloggen. 

Nu, sex månader gammal så känns det som man fått läget under kontroll. En nöjd och glad bebis på dagarna och en trött tjej vid 19. Det är ett lotteri varje kväll.. Lätt och lägga? Eller massa skrik? Sova hela kvällen till sådär 22 eller varför inte till 2,3 eller 4? Eller kanske täta uppvak flera gånger i timmen. 
Tyvärr är det sistnämnda i skrivande stund .......

Nåja! Idag hände något alldeles fantastiskt för lilla Nova! Hon krälade framåt för första gången. Och flera gånger dessutom! Så jäkla coolt men ändå ångest!! Nu är hon inte där man lägger henne och det första hon gjorde när hon hittade tekniken var att hasa sig fram till julgranen för att slå på en julklapp...! Kanske något som lockat henne länge?? 
  

tisdag 2 december 2014

Min kropp!

Okej. Då var det dags att skriva lite om mig och bara mig. 

När jag blev gravid med Neo var jag endast 23 år gammal. Varenda litet kilo jag gick upp var otroligt jobbigt och jag valde att dela med mig av detta för alla som frågade eller så skrev jag det i bloggen. 
Efter hans födelses och när jag väl "tagit tag i mig själv" så valde jag även då att skriva och berätta om varje kg jag lyckades gå ner, eller upp. 

Det blev en vikthets och ett stressmoment. Jag gjorde en helomvändning när jag väntade Nova och pratade aldrig om vad jag väger eller om dieter. Alla gör det som passar dem och jag sköter mig själv. 

När jag gick upp i vikt med Nova och folk började fråga hur mycket jag gått upp så svarade jag ibland "vet ej.. Väger mig inte". Vad spelar de för roll för dem? Vad jag går upp? 

Mina graviditetskilo rinner inte av mig så som för många andra, jag måste träna och äta rätt. 
Vi är sex stycken som gått med i Viktväktarna och peppat varandra! Vi har delat med oss av hur mycket vågen visar varje vecka -0,7 osv.. Peppat och stöttat varandra på ett positivt sätt. Tillsammans har vi gått ner snart 100 kg!! 

Nu sex månader efter förlossning så la jag upp en bild på instagram för att visa mina framsteg. 
Innan dess har jag inte skrivit eller pratat om att jag är Viktväktare! 

Jag trivs så bra med mig själv och min nya inställning. Visst att magen hänger som en kängrupåse och vissa dagar känns det värre än andra, men jag mår nog bättre nu än vad jag gjorde 2 år efter Neos förlossnig. 

Träningen gör ju så mycket! Jag känner mig starkare och finare! Jag mår så jäkla bra och lyckan är total om man kommit med och fått plats på alla pass som man önskat att få vara med och träna på. 
(Blir snabbt fullt)