Ett år!!

Idag fyller Neo ETT ÅR! Tolv månader!
Jag behöver inte ens försöka förstå vart detta året har tagit vägen, det känns meningslöst.
Jag blickar tillbaka till minuterna när jag fick upp honom på mitt bröst. Vårt barn! Han va helt perfekt och den känslan glömmer vi aldrig.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag, Isabell jönsson är en MAMMA!



Det har varit ett tufft år när man blickar tillbaka. Omställningen att gå från två till tre. Att någons liv hängde på oss, på mig.
Att han skulle stanna, det va inte bara något man lånade, som när man brukade hålla i bebisar.
Amningen fungerade tack och lov bra, men därav va det stora ansvaret på mig. De va ju bara jag som kunde mata, sju gånger per dygn, minst!

Och dessa skrikiga kvällar!! Han skrek och han skrek och vi turades om att gå runt, runt, runt med honom i huset.
Mitt jäkla kontroll behov som inte kunde släppa någon inpå, nä, jag ville inte att någon annan skulle gå runt med mitt barn när han skrek! Denna kontrollen går bannemig inte att få stop på! Allt talade emot mig om jag försökte låta någon annan ha honom. Ja, förutom Patrik förstås. Där har det alltid känts bra, och det ska man inte ta för givet. Vissa mammor låter inte ens papporna hjälpa till. Man känner sig otillräcklig på något vis.

Neo va dessutom som ett plåster på mig. Inget som störde mig de första 2-4 veckorna men sen..
När han somnade på dagen så gick de aldrig att lägga ifrån honom och göra något annat. Då vaknade han direkt.
Han skulle alltid sova tätt in till mig i sängen på nätterna. Helst med bröstet i mun!
Och vad gör man? Jo man gör som barnet vill för sömn är det viktigaste som finns, hur de än går till..
Han va hela sex månader när han sov sin första natt i sin egen säng.
Vi hade problem med Neos sovrutiner fram tills han var åtta månader när vi/jag bestämde oss för att prova "somna-själv-metoden". Det var utan tvekan en av våra värsta veckor men på bara en vecka så löstes alla våra problem. Neo somnade sen utan gnäll och skrik, dag som natt och han sov hela nätterna!
Nu är det mysigt när det blir kväll, han får välling, vi sjunger och han somnar gott och stilla i sin säng.



Nu har man glömt livet som fanns innan barn och har accepterat den stora förändringen i vårt liv.
Även om det är påfrestande ibland att vara föräldrar så räcker det med ett leende eller en busig blick från Neo så är det som bortblåst!

Kärleken man känner för sitt barn är obeskrivligt.
Det konstiga är, att den bara växer och växer, man känner riktigt hur man tycker om honom mer och mer. Ju mer personlighet han får, antagligen.

Idag ska vi fira Neo, ett år gammal.
OCH att vi har varit FÖRÄLDRAR ett ÅR!



- Posted using BlogPress from my iPhone